|
|
Kultur och glamour - hur går det ihop?
Redan fixerade positioner cementerades ytterligare under samtalet kring kultur och populärpress som fördes på ett av fredagens seminarier. Magnus Telander, en av innovatörerna bakom www.filmkritik.org, var där.
På scenen tar tre chefredaktörer plats. Det är Susanne Ljung från Damernas värld, Fredrik Helmertz från Café och Madeleine Grive från 90TAL. Med hjälp av samtalsledaren Annika Hagström ska de tillsammans reda ut huruvida kultur och glamour överhuvudtaget kan höra ihop. När gong-gongen slår efter första ronden står det emellertid klart att redaktörerna direkt målat in sig i helt skilda ringhörnor.
Och det är kanske inte så konstigt. Både Damernas värld och Café är tidskrifter direkt styrda av mammons lagar. Fredrik Helmertz hycklar inte när han hävdar att en lättklädd brud på omslaget säljer, följdaktligen använder sig Café av sådana omslag ty deras egentliga uppgift är att sälja tidningar. Susanne Ljung håller med. Även för en kvinnlig läsekrets är dessa omslag en viktig del av produkten. Något ansvar att bevaka kultur vill inte någon av dessa båda redaktörer kännas vid. De vill ha korta roliga nedslag i populärkulturen, ett slags zappande journalistik som behandlar framför allt film, musik och media. Det ska vara seriöst skojigt som Susanne Ljung uttrycker det. Som exempel kan nämnas Cafés djupdykning i kulturvärlden med sin undersökning om hur stor del av befolkningen som vet vem Horace Engdahl är. Hela 9% trodde att det var namnet på Astras nya medicin.
I andra ringhörnan står Madeleine Grive som med sin 90TAL har en helt annan position i tidskriftsvärlden. De har lyckats erövra sin plats genom ett konsekvent och mödosamt arbete både vad gäller innehåll i tidningen och de sidoarrangemang som tidningen anordnar. Vi vill skapa kultur, säger hon. Vi vill föra fram nya okända författare och konstnärer som inte finns publicerade tidigare. I tidskriften 90TAL lämnas således stor plats åt litterära texter och djuplodande reportage. Omslaget på ett av numren pryds av en abstrakt blå form mot en gul bakgrund, varpå det står skrivet i svårläslig handstil: sakernas tillstånd. Hur mycket säljer ett sådant omslag? Nu är det inte heller 90TALS primära uppgift att sälja så många tidningar som möjligt. 90TAL hör till kulturtidskrifternas exklusiva skara som mottar tidskriftsstöd och rimligtvis är deras uppgift en annan.
Kan då dessa båda kombattanter förenas i något fruktbart famntag för kulturens fromma? Ja, dagens seminarium öppnade i alla fall inga dörrar. Samtalet cementerade snarare positionerna på tidskriftskartan. Någon plats för intelligent och djuplodande kulturbevakning kommer inte att finnas i vare sig Damernas värld eller Café. Och det kanske är lika så gott. Om det primära syftet med att driva en tidskrift är att sälja så många nummer som möjligt och man för att nå målet inte drar sig för att hållningslöst presentera bikinidamer på omslaget så bäddar inte detta direkt för en seriös kulturjournalistik.
Men tanken är förstås god. Alla som arbetar med kulturtidskrifter borde rimligtvis kämpa för att låta sina texter bli tillgängliga för en större läsekrets. Och en seriös behandling av populärkulturen är något som saknas i Sverige. Att intresse för sådana texter finns är jag helt övertygad om.
Slutsatsen blir förstås att kulturtidskrifterna behövs mer än någonsin och dessutom får ett allt större ansvar för kulturbevakningen. Skiten och eliten möts inte längre som på den gamla goda tiden i kvällspressen.
Det behövs tidskrifter som brinner av engagemang för det de skriver men också har en förmåga att flytta fram positionerna gentemot de förhärskande glassiga vecko- och månadstidningarna. Kulturtidskrifterna och kulturtidskriftsstödet blir allt mer viktiga uttryck för den tryckfrihet som trots allt råder i Sverige.
Magnus Telander
|
|
|
